Spaningsflygningar mot Baltikum

Som vi tidigare berättat om genomförde en pilot i Flygvapnet, Ingemar Wängström, i september 1949 en spaningsflygning mot mål i norra Sovjetunionen. En flygning som kom att kallas "Den finska flygningen" och som startade i Luleå. Det var varken den första eller den sista spaningsflygningen som gjordes mot mål i länder tillhörande Warsawapakten, främst Sovjetunionen, men av någon anledning den mest dokumenterade. Under 1948-50 genomfördes, förutom den finska flygningen, sex spaningsföretag för vilka det finns både mål och datum i arkiven, där de angivna målen lodfotograferades. Dessutom genomfördes ett tiotal spaningsföretag över åtta mål, där både tidpunkt och metod är mer osäker. En lodfotografering genomförs så att man flyger rakt ovanför målet och den lodrätt monterade kameran tar bilder som blir exakta och detaljrika. En sådan flygning kan av förklarliga skäl inte genomföras utan att kränka luftrummet i det land vari målet ligger.

De sex målen som lodbildsfotograferades var: 

Liepaja (Lettland), 1948-12-03

Ösel (Estland), 1949-05-05 och 49-05-18

Dagö (Estland), 1950-05-09

Ventspils (Lettland), 1950-09-22

Kolka (Lettland), 1950-09-25

Landet inom parentes anger tillhörighet efter 1991.

S31 Spitfire
Foto: Christer Hägglund

Det tiotalet spaningsföretag som det finns ännu mer knapphändiga uppgifter om kan till viss del vara sådana där spaningsflygplanet flög längs territorialgränsen och med teleobjektiv fotograferade in över land. Sådana fotografier blir ofta mindre detaljerade och det är svårare att utan referens (dvs ett föremål med känd storlek) bedöma storleken på detaljer på fotografierna. Fördelen med dem är då att man således inte behöver kränka fientligt territorium. Orter som nämns för sådana spaningsföretag är: Gdynia (Polen), Swinemünde (Świnoujście, Polen), Kaliningrad (Ryssland), Svetlogorsk (Ryssland), Klaipėda (Litauen), Pävilosta (Lettland), Paldiski (Estland) och Pärnu (Estland).

Den här artikeln ska handla om två av de förstnämnda flygningarna och deras mål, Liepaja den 3 december 1948 och Ventspils den 22 september 1950. Efter andra världskriget var osäkerheten stor om hur världsbilden skulle förändras, inte minst i Europa. Sovjetunionen hade under krigets slutskede ockuperat fd tyskockuperade områden som Polen, Estland, Lettland och Litauen. Underrättelsebehovet var av den anledningen helt omättligt vi den här tiden, och just Östersjökusten i Baltikum var ett område där förändringen i hotbilden krävde uppföljning. Dessa länder var därför prioriterade mål för spaningsflyget.

Senare forskning i ämnet har visat att det var en mycket snäv krets människor som kände till att flygningar där andra länders territorialgräns kränktes ägde rum och målen för dem. Det kan i flera fall ha varit så få som tre människor inblandade i själva flygningen. Enligt Rolf Gustafssons undersökningar som presenteras i HPM 1993-05-04 är hans slutsats att ordergången gick från någon på Försvarsstaben (Fst) till chefen för fjärde flygeskadern Birger Schyberg och direkt till piloten Wängström.

Liepaja

Flygningen till Liepaja genomfördes den 3 december 1948 av Ingemar Wängström, då löjtnant, i en S31 Spitfire. Liepaja ligger i Lettland, östsydöst om Gotlands sydspets. Staden är mycket gammal och grundades redan 1253, då som en fiskeort. Det goda läget mot Östersjön gjorde att Ryssland 1893 placerade en örlogsbas i Liepaja, som man annekterat 1795. Den ryska örlogsbasen var dock i bruk en kort period mellan åren 1906-1907. I och med världskrigen steg stadens betydelse militärt, och den sovjetiska ockupationen 1940-41, 1945-91 ledde till omfattande utbyggnad av flottbasen Karosta. Under denna tid var staden Liepaja helt sluten och det behövdes speciella skäl och inresetillstånd för att komma in i staden. Som mest fanns det ca 28.000 militärer i Liepaja, bland annat tillhörande 14:e ubåtsflottiljen. Denna flottilj, som hade anropsnamn "Kompleks", bestod av totalt 16 ubåtar i Whiskey-, Golf- och Juliett-klasserna. 

Ventspils

Staden Ventspils ligger i nordvästra Lettland och fick besök av Wängström och hans Spitfire nästan 2 år efter Liepaja, den 22 september 1950. Även Ventspils är en gammal stad, grundad 1290 och med stadsprivilegier 1314 spelade den en viktig roll som handelsstad i Hansan. 1939 grundade Röda armén en örlogsbas i staden, och hamnen fortsatte att spela stor roll. Under den sovjetiska tiden byggdes en oljepipeline till hamnen, som blev en av de viktigaste i Sovjetunionen för export av olja.

Douglas DC-3 i civilt utförande
Foto: Christer Hägglund

Efter andra världskrigets slut byggde Sovjetunionen ut en radarkedja längs hela Östersjökusten, ända till östra Tyskland. Ett par av radarstationerna i kedjan var placerade just i städerna Ventspils, Liepaja och Klaipeda i Lettland. Det var bland annat dessa stationer som vårt försvar, eller Krigsmakten som det fortfarande hette då, ville kartlägga och fotografera. Radaranläggningarna var vid den här tiden av typen P-3, med NATO-beteckningen "Dumbo", vilka hade begränsad räckvidd och noggrannhet, vilken kartlades i samverkansoperationer mellan jaktflyg, spaningsflyg och signalspaningsflyg i FRA:s regi. Det kunde gå till så att ett svenskt jaktplan gjorde ett skenanfall mot den baltiska kusten. När det sovjetiska gränsförsvaret såg att ett främmande plan var på väg mot gränsen så tände man, i tron att man var under ett skarpt angrepp, upp samtliga radarstationer längs Östersjön. Det låg då ett FRA-plan på hög höjd på internationellt luftrum och spelade in och identifierade radarsignalerna. Med hjälp av ett stort antal sådana operationer kunde man kartlägga radartäckningen. Så kallade radarstötar användes av Flygvapnet ända in på 1980-talet, och kanske används fortfarande.

En av Flygvapnets DC-3:or, TP79007. Fotograferad på
Flygvapenmuseum i Linköping.
Foto: Christer Hägglund

Nedskjutningen av den svenska DC-3:an

Modell över TP79001, anpassad för signalspaning. Del av
utställningen på Flygvapenmuseum.
Foto: Christer Hägglund

Radarstationen i Ventspils, som alltså fotograferades 1950, kom att användas vid den uppmärksammade nedskjutningen av den svenska DC-3:a som genomförde avancerad signalspaning mot den baltiska kusten och en sovjetisk marinövning i Östersjön den 13 juni 1952. Möjligen användes även stationen i Liepaja, då räckvidden för den radarn nådde de södra delarna av DC-3:ans färdväg. Rapporterna från radarstationerna gick via den regionala luftförsvarscentralen i Riga och vidare till luftförsvarscentralen i Minsk. DC3:an upptäcktes kl 10.15 svensk tid av radarn i Ventspils och man följer det i ungefär en timme, fram till kl 11.14. Kl 10.44 ger befälhavaren överste Sjinkarenko startordern till en MiG-15 på startbanan på flygbasen i Tukums i Lettland, kapten Osinskij, som startar två minuter senare och tar upp jakten på det svenska planet. Kl 11.14 tappar radarn i Ventspils kontakten med både det svenska och det sovjetiska planet, och när det sovjetiska återkommer igen kl 11.27 rapporterar kapten Osinskij samtidigt att det fientliga flygplanet brinner för fullt.

Vraket efter TP79001, som det visas idag på Flygvapenmuseum.
Foto: Christer Hägglund

Efter det framgångsrika anfallet återvände inte Osinskij till Tukums utan flög på order av överste Sjinkarenko till Rigas centrala flygplats, där luftförsvarsområdets stab och överste Sjinkarenko fanns. Förutom nedskjutningen av ett Catalinaplan som sökte efter DC-3:an tre dagar senare var det tyst. Nästan 40 år av förnekanden, till början av 90-talet när de första uppgifterna om nedskjutningen började komma i samband med att imperiet började falla sönder.

Consolidated Catalina, Tp 47001. Flygplan av samma typ som det som sköts
ned av sovjetiska MiG-15 jaktplan tre dagar efter att DC-3:an försvann.
Fotograferad på Flygvapenmuseum.
Foto: Christer Hägglund

Vad har nu allt detta med fotografering och spaningsflyg att göra egentligen? Ja, det finns en del uppgifter, bland annat i analyserna av radarsignaler i haveriutredningen, som kan tyda på att det fanns ett flygplan till i luften samtidigt som DC-3:an. Det har antytts att planet kan ha varit amerikanskt, USA nekar dock till detta. Andra teorier har varit att det ska ha varit just ett svenskt spaningsflygplan som enligt metoden ovan skulle göra en radarstöt som DC-3:an skulle spela in.

Den svenska inställningen är att nedskjutningen var ett brott mot folkrätten då det var ett obeväpnat flygplan på internationellt luftrum, ute på en utbildning i navigationsflygning. Idag vet vi betydligt mer, flygplanet spionerade på Sovjet och hade så gjort många gånger. Genom bland annat spionen Stig Wennerström hade den sovjetiska militära underrättelsetjänsten GRU full koll på flygningarna som genomfördes, liksom att materialet till stor del transporterades vidare till USA via Wiesbaden i Västtyskland. Svenska spaningsflygplan liksom svenskt jaktflyg hade gjort upprepade grova kränkningar av sovjetiskt luftrum för att kartlägga bland annat luftförsvaret. I det dagsaktuella fallet fanns det dessutom en helt ny typ av fartygsburen radar under utprovning på den pågående marinövningen, som Sovjetunionen inte ville att NATO skulle få kännedom om.

Det var otvivelaktigt fel att skjuta ned det svenska planet, men samtidigt får man ha en viss förståelse för att våra oavbrutna kränkningar till slut blev för mycket. Och som sagt så kom två av målen för löjtnant Wängströms vågade spaningsfotograferingsflygningar, radarstationerna i Ventspils och Liepaja, att användas i den attack som kom att gäcka oss i över 50 år, tills dess att vraket återfanns i juni 2003 och vi fick svar på vad som hände med en del av besättningen. Men var finns de fyra FRA-männen...?

Bild från Flygvapenmuseums gamla utställning, med MiG-15 i förgrunden
och TP79 DC-3 i bakgrunden. Dvs en omvänd uppställning mot det som
skedde i luften under nedskjutningen.
Foto: Christer Hägglund

Källor: 

Försvarsmakten/LUTAB, Teknisk utredningsrapport över haveri med Tp 79 nr 001 (2007), 2007-07-25
Rolf Gustafsson, Öv 1., Speciell spaningsflygverksamhet 1948 - 1950, HPM 1993-05-04
Walter Jonsson, Övlt, Anteckningar efter samtal med Ekneborg och Wängström, PM 1992-03-23
Wikipedia, information om Klaipeda, Ventspils och den sovjetiska Östersjöflottan
Mikael Holmström, Den hemliga alliansen, kap "Inträngningar i underrättelsesyfte - svenskt ubåtskrig mot Sovjet"

Förkortningar: 

Öv 1, överste av första graden
Övlt, överstelöjtnant
PM, promemoria
HPM, hemlig promemoria